Allting började med att jag lade ut en annons om att jag sökte häst. Då allting var upp och ned med min andra häst Compadre kände jag mig frustrerad och ledsen över att inte veta hur framtiden skulle te sig, skrev jag annonsen med både vilja och ovilja. Jag visste inte om jag skulle behöva göra mig av med C, om jag ville göra mig av med honom, eller om jag kanske helt enkelt ville ha en ny häst – eller en till häst?! Ni märker att det var många frågetecken och tanken blev tillslut att annonsen fick ligga där med ett hopp om att finna drömhästen – annars fick det kvitta.

En del hörde av sig och det var lite olika typer av hästar men det enda jag kunde tänka på var att allt kändes så overkligt och jag kände mig motvillig och ointresserad av svaren trots att det var flera som det inte direkt var något fel med. Men jag ville och kunde inte släppa Compadre ur mina tankar. Vad skulle kunna få mig att vilja välja någon annan häst än han? Varför skulle jag ens vilja ha en annan häst, om ens en till häst..

Så en dag ringde min telefon och när jag svarade hörde jag en kvinnoröst med norrländsk dialekt började berätta om hur hon läst min annons och ganska snart fångade hon mitt intresse. Det slutade med att vi pratade i flera timmar i telefon och de närmaste dagarna fick jag se bilder och videoklipp på hennes ögonsten. Jag kunde knappast tro att det var sant och mina tankar började drömma sig iväg samtidigt som det kändes fortsatt tungt i stallet med Compadre.

Aldrig skulle jag väl kunna tro att allt verkligen skulle klaffa så perfekt som det sedan gjorde. Jag och Helena hade hur mycket som helst att prata om i telefon och många timmar sprang iväg i långa och många telefonsamtal. Vi skickade sms, mail, bilder, video, pratade om hon och hennes hästar och mig och mina hästar. Tillslut insåg vi att vi klickade i mer saker i livet rent allmänt, om tankar och värderingar, moral och etik, livsfilosofi osv. Men samtidigt så kunde det inte låta bli att knyta sig lite i magen på mig..

Var det här verkligen sant?! Ja.. och nu när det verkligen var det, skulle jag verkligen slå slag i saken PÅ RIKTIGT, vågade jag chansa, kunde jag det rent praktiskt eller ens emotionellt? Snurrerlisnurr i bollen minst sagt.

När Helena avslöjat att hon ”kollat upp mig” och fått goda ord till svars av Christofer Dahlgren (www.horse-vision.se) stod det plötsligt klart för mig att det nu låg på mig, att jag verkligen FICK köpa drömhästen i mitt liv om jag ville. Rosenhills Iceman, en cremello-färgad, treårig, welsh cob-valack med blå ögon – vacker som en dröm och av Helenas ord, lika så i sin personlighet.

Det var ju meningen! Han fann mig, min drömhäst, precis som jag tänkt när jag skrev ut annonsen från början, men aldrig trott skulle hände egentligen. Men det hände. Självklart sade jag ja 😀 😀 😀