Idag när Ice hade fått utforska ridhuset passade vi på att ta en första liten träningsstund. Självklart ska lilleman få acklimatisera sig ordentligt men eftersom han är lite vimsig och klumpig och om man kan säga att en häst kan vara disträ så är det nog lite typiskt han. Visst, han är bara tre små år men ni skulle hålla med mig om ni såg honom. Typ som en valp med lite för stora tassar som är lätta att snubbla över.

Första gången jag ledde ut Ice och Compadre till stora hagen tillsammans gick han så mycket ”i det blå” att han knallade rakt in i staketstolpen (och den är inte osynlig på något vis) 😉 Jag vet även att Helena sagt att han just uppfattats antingen väldigt lugn och cool, eller kanske lite efterbliven – självklart med glimten i ögat, men det är verkligen så han är.

Ice går liksom gärna i sin lilla egna värld och på det stället där han gått på bete nu under sommaren, där vi hämtade honom i Boden, berättade de att Ice blivit rätt bra biten på av de andra hästarna. Inget farligt på något vis, men han flyttar ju inte på sig så då får han ju skylla sig själv?! 😛

Nåväl, det är lite av denna anledningen som jag känner att vi börjar på lite träning med kommunikation, stanna och gå, gunga och göra tyngdförflyttningar, bli lätt för lite tryck i kapsonen osv. för att han ska se upp lite mer för både sig själv och oss andra.

Han är verkligen så inspirerande att träna min lilla stora goding, för han känns så klok och vis trots sin unghästkropp. Mitt bland snubbel bland fötterna, lite krångel mot trycket i kapsonen och mottryck eller lite flykt bort från den förlängda armen stannar han upp, tänker, och lyssnar till vad jag försöker förmedla – och så köper han det med hull och hår och smaskar glatt (och såklart klumpigt och glupskt) i sig godbitarna han gjort sig välförtjänt av. Jag ska försöka spela in så ofta jag bara kan för att ha allt dokumenterat och så ska det såklart försöka uppdateras här lika flitigt så ni får vara med och följa vår resa 🙂