Dagarna har gått och vid några fler träningstillfällen har vi tränat på balanserandet. I helgen fick jag dock blodad tand angående frihetsdressyren då Therese Grandlund från www.horse-vision.se höll kurs i vårt ridhus och jag var som fotfolk och kikade. Jag vet redan sedan innan att jag gillar deras koncept med fokus på hästens psyke men nu var det verkligen ett upplyft i min uppfattning då det blev långa dagar med lyssnande, tittande och frågande 🙂

Jag hade som tanke när jag skaffade Ice att ta upp frihetsdressyren, men har inte riktigt funnit motivationen eller draget utan fastnade ju mer helt i Akademiska Ridkonsten och därför började vi nu med den delen. Men nu, när det finns dessa två fantastiska träningformer i en och samma godisskål – då väljer jag såklart båda i den bästa mixen.

Så i lördag testade jag de första grundövningarna som han helt vimsade runt i, haha. Jag trodde han skulle vara fantastiskt motiverad men han saknade godisarna som jag flitigt använt. Men precis som Therese sade så kan det vara en liten nackdel med godis som beröm eftersom de kanske gör saker de inte är redo för än, bara för att de vill ha något gott.

När jag på söndagen testade övningarna igen svarade han jättebra på dem och han gillade vår lilla lugna stund som beröm (samt lite kli såklart) och när vi upprepat några gånger åt båda hållen var vi nöjda och avslutade.

De senaste dagarna har jag lagt med fokus på Compadre med träning men det passar sig väldigt bra just för att jag fortsätter med de korta passen tillsammans med Ice. Han förstår hjälper för ytterskänkeln helt men det gäller bara för honom att balansera upp sin vingliga unghästskropp. Vi håller oss i stallgången med max några steg åt både höger och vänster, det är precis lagom för tillfället 🙂

För tjock för att vara min ???

Är van vid att ha slanka pållar.. men så blev jag påmind om att jag köpt ponny – grattis ? ?

Ice hade gått på bete hela sommaren när jag hämtade hem honom och var då lite rund om magen. Väl hemma har han fått gå i hagar som Compadre betat ned under sommaren samt några veckor, såhär i början av hösten, i en orörd hage. Jag har ju sett att han inte gått ned i vikt något, men nu i dagarna inser jag att han ju blivit smällfet – på långt höst-gräs? Imponerande hemskt obehagligt.

Dessutom ska jag tillägga att Compadre äter dubbelt så snabbt (jämför när de äter ur hönät) och ändå inte gått upp mer än att han fått en liten kula på magen. Den kulan kan dock iof. bero på att behandlingen gjort att han slappnar av mer och därför blir magen lite hängig. Men magen på Ice är en äkta tjockis-gräsmage.

Som av en händelse visade Ice igår att mitt inlägg dagen innan stämde..

Jag hade ställt upp Ice i stallgången på ett, trodde jag, säkert vis, då det hände. Vi har pelare i stallgången där vi binder upp hästarna och alltid med Compadre knäpper jag dit honom i bara en under hakan på grimman. Men eftersom Ice har sina fixidéer så har jag tagit beslutet att binda honom i båda, en på var sida, så han inte kan röra till det med någonting. Jag har dessutom valt att knäppa dem båda i underdelen av grimman istället för i sidoringarna, i hopp om att det ska bli enklare att låta dem vara.

När jag stod där i lugnan ro och borstade honom över ryggen brakade det plötsligt till och jag ryggade undan eftersom det var Ice som orsakade braket samtidigt som han ”satte sig”. Ena linans panikhake lossnade och den andra satt kvar med en lagom skärrad Ice i andra änden. När han två sekunder senare lugnade sig och återgick till filbunke-stadiet stod han och liksom grimaserade med munnen öppen.

Jag inspekterade hans mun och läppar och fann att han hade ett jack på var sin sida av neder delen av lanorna mot tänderna, samt ett par jack till på läpparna, båda sidor. Hur lyckas han? Han har alltså fått in den lilla del av kedjan som inte är klädd med  plast i munnen och sedan med sin egna kraft orsakat detta. Eftersom han inte är speciellt lättskrämd tror jag att han själv blev chockad, varav reaktionen, att han fått in den i munnen.

Nu var det bara lite blod som sipprade ur jacken men ändå. Var rädd om dig lilleman!!

Rackarungen nummer ett verkar till att bli en riktigt olyckskorp, tyvärr.. För han kommer in var och varannan dag med småsår överallt, ofta på huvudet eller benen. Han är ju allmänt oförsiktig i sig själv men det borde ju göra ont att drälla in i saker så man kommer in blödandes. Häromdagen när jag hade bett en stallkompis ta in honom och Compadre, innan jag skulle komma ut, så hade han lyckats slå upp så det blödde precis ovanför ögat, bara under den korta stund han stått inne. Nedanför andra ögat var det dessutom en skorpa från ett äldre sår, hmm.

Annars har det denna vecka varit ganska lugnt på alla fronter. Jag har mest pysslat och pillat med Ice. För det första har mycket tid och energi lagts på Compadre och sedan gick liksom musten ur mig när allt föll i fredags. Så helgen blev det som sagt bara lugnt och pyssligt.

I måndags till tisdags stod de inne en natt för att jag ändå skulle ut på morgonen och ge C sitt homeopatmedel och då fick jag se en igen försmak av hur Ice beter sig i sin box. Det var ganska ordningsamt och jag blev positivt överraskad med tanke på hur rörigt jag har fått höra att han gärna har det. Nu är det ju dock så att de fortfarande går ute nattetid så bara en gång såhär brukar ju inte vara så mycket att lita på, men hoppas kan man ju alltid 😉 Nu har de ju stora boxar och mycket strö/spån och det brukar ju underlätta också. Han hade inte heller gått omkring och grävt i hörnen som han annars gillar att göra – vem vet, kanske man gräver fram något smarrigt 😛

Tanken nu i vinter är att ha kvar dem ute men då i en av lösdriftsdelarna. Blir det allt för ruskigt så har jag alltid möjlighet att stalla in dem de månaderna vilket känns skönt.